I samma kartong hittade jag vad jag letat efter länge, hela serien GARBO I-III och efterföljarna NARVA och POLTAVA. Det ska bli mycket intressant att se om de håller fortfarande och att jämföra dem med deras nutida efterföljare.
På tal om nutida efterföljare, är det fler än jag som kört fast i Lars Wilderängs MIDSOMMARGRYNING? Med stora förhoppningar efter MIDVINTERMÖRKER kastade jag mig över den då den kom för att, ganska precis halvläst, lägga den i från mig då natten blev för sen och ögonen för tunga. Detta var för drygt en månad sedan och jag har inte haft någon som helst trängtan att återuppta läsandet. Det var något som inte stämde och inget som drar!
Det som drar nu är GARBO. Det ska bli mycket intressant att se om de fortfarande lever. Om inte annat får det bli en nostalgitripp till den tid och till den Försvarsmakt då man var som mest aktiv.

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…

Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.

Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.

Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)

Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)

Those were the days…

För inte allt för länge sedan var allt frid och fröjd vad gäller det svenska försvaret; åtminstone om man fick tro ansvariga politiker och diverse lyhörda, moderata, bloggmegafoner. Sverige var ”bäst i NATO-test”, rekryteringen gick som tåget, ekonomin var minsann i balans och hela Sverige både skulle och kunde försvaras.
Våra insatser i Afghanistan, utanför Libanons kust, i Adenviken och över Libyen gav oss kred hos de stora pojkarna och backade indirekt men ändå avgörande upp vår solidaritetsdoktrin; fortfarande enligt ansvariga moderater och bloggmegafoner.
Att vi dessutom bor i den bästa av världar, vid den eviga fredens hav där Ryssland visserligen rustar men från en så outsägligt bottenlös nivå att de förmodligen aldrig kommer att komma upp i nivåer som ens kan hota Gotland, stärker naturligtvis också våra förutsättningar att forsatt tala vitt och brett men göra desto mindre.

Så, för några månader sedan, började det så smått hända saker. Den debatt som i flera år förts i bloggosfären, bland dem som inledningsvis uppfattats som MÖPAR, rysskräckare, systemkramare, värnpliktsnostalgiker och egensakare, började så smått sippra ut i gammelmedierna.
Tidningar började skriva om Försvaret, på både nyhets- och ledarplats och det var inte alltid för politikerna särskilt positiva förhållanden som kom fram.
Slussarna öppnades slutligen i och med at ÖB kom ut med enveckasförsvaret, på en plats och om en massa förutsättningar var uppfyllda. När sedan NATO:s generalsekretetare Fogh Rasmusen och den norska försvarsministern Strøm-Erichsen slutligt sköt solidaritetsskutan i sank var det under en tid fritt fram i alla typer av medier att ifrågasätta den moderatledda försvarspolitiken, realismen i hävdade doktriner, stoppahuvudetisandenstrategierna. Statsministerns uttalande om särintressen eldade ytterligare på under brasan. Ministrar upptäckte nu att de blev ifrågasatta, inte bara av bloggare utan av tunga mediakanoner och det var nu som skiftet i attityd kom och the blame game startade!

Regeringsföreträdarna började nu inse att det håller inte att ständig påstå att allt är OK, att solen skiner och att allt kommer att bli ännu bättre 2014, eller 2019, eller 2023….eller när det nu påstås skola bli. Allt fler började kräva svar på frågan här och nu??! Försök att skylla på S dög inte längre då den uppenbara frågan om vad man gjort under sex års regeringsinnehav blev alltmer påträngande och pinsamt svår att svara på.
Och det är nu, den senaste veckan som den moderata propagandastrategin blivit allt mer uppenbar, då spinndoktorernas tankearbete slagit igenom: Om vi inte kan få bort försvaret och säkerhetspolitiken från agendan, om SvD fortsätter att dunka på, om ÖB blir en martyr och försvarsfrågan riskerar att ligga kvar till valet: SKYLL PÅ FÖRSVARSMAKTEN! Till varje pris, se till att vi inte sitter med Svarte Petter!
Sossarna OK, men framförallt, det är FM som sabbat våra reformer med felaktiga och vinklade underlag, med total ekonomisk oförmåga och en institutionaliserad ovilja att acceptera politiska styrningar.
Försvarsministerns senaste uttalanden om behovet av en striktare och starkare styrning av FM och hennes ifrågasättande av det inlämnade budgetunderlaget kopplat till ifrågasättandet av FM rekryteringsarbete ligger helt i linje med detta.

Spela bort Svarte Petter och skapa rena och liljevita försvarshänder inför valet. En i sanning skrämmande variant av någonannanismen!

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister  Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…).  Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2

Allt detta borde ha genererat hur många inlägg som helst, men så icke…..åtminstone icke från mig som kanske märkts.
Även om det dåliga samvetet slår till då och då är det bara att konstatera att det inte är någon större glädje i att kommentera ett allmänt förfall; vare sig det rör FM eller vår politiker eller att undra vad i h-vete det är som pågår.
Dessutom och kanske viktigast: Något lärde jag mig av min inte alltid helt lysande  avdelningschef på Karlberg:
Om du inte har något att säga som inte redan är sagt av någon annan, gör inte det!

Jag minns t.ex. tydligt hur jag med diverse räkneexempel försökte övertyga allt annat än lättlurade KB-elever om det svenska cykel- och skidinfanteriets stora möjligheter att stå emot och rentav slå de mekaniserade sovjetförbanden, åtminstone om vi fick välja terrängen….

Häng nu med på lite organisationskunskap för infanteriskyttebataljon 66 och norrlandsskyttebataljon 69:
Per skyttekompani x 4:
Pansarskott 68                           72
8,4 spårljuspansarspräng        80
9,0 spårljuspansarspräng        20
Stridsvagnsminor                     60
Summa                                        232 x 4 = 928

Tänk, nästan tusen pansarbrytande vapen (tusen + faktiskt om man räknar med vad som fanns på olika specialkompanier) per skyttebataljon. Om hälften kom till skott (500) och av dessa hälften träffade (250) och av träffarna hälften (125) resulterade i utslag eller funktionsnedsättande skada innebar detta att skyttebataljonen kunde bekämpa alla stridsfordon i ett mekaniserat regemente och detta vid lägsta tänkbara sannolikheter för att komma till verkan och träffa.
Tanken svindlade och det var nästan så att man frälstes av sina egna ord och blev troende då man förde upp matematiken en nivå: Då fyra NB och 23 IB gav 27 x 3 x 125 = 10125 bekämpade stridsfordon av olika slag och då var pansarbrigadernas och diverse andra löskeförbands insatser inte medräknade.  Hej och hå, moskoviter, Ni göre er ej besvär!

Efter en sådan genomgång var intet öga torrt förrän någon besserwisser bland KB-eleverna började yra om lufthotbild.
Då kom nästa sifferexercis.
Brigadluftvärnkompanierna hade 108 robot 69 x 32 brigader = 3 456 robotar.
Hälften kommer till skott och hälften träffar och, voila, halva frontflyget bortskjutet utan att övrigt lv eller egen jakt skjutit ett skott eller en robot.
Så här kunde man hålla på om det mesta….

Vi lurade de vpl och kanske också oss själva. De enda som inte gick att lura var läkarna då de kom igång med sina medlogdatorer. Ganska snart kunde de visa på att vi inte skulle ha några soldater att hantera alla dessa pansarbrytande vapen. Så länge vi envisades med att bara ha uniformen som skydd och att åka om kring i skynkabilar och plastbandvagnar skulle våra soldater efter första striden vara antingen döda, sårade eller fullt upptagna med att ta hand om sina kamrater.

Trots allt ovan låg det ändå ett visst (stort?) mått av sanning i sagorna. Vi hade verkligen en stor mängd pvvapen, vi hade möjligheter att komma till stor verkan givet rätt terräng och nödvändiga förberedelser, vi hade en stor mängd förband med möjlighet att täcka upp ytan och att kanalisera fienden till för oss gynnsamma lägen. Det fanns en realistisk möjlighet, visserligen med stora förluster,  att skapa den tid som behövdes för andra lösningar, dessa må sen ha varit diplomatiska, främmande hjälp eller att ryssen fick stryk på annat håll.

Dagens försvar åker inte skynkabil eller plast såvida man inte tillhör det allt viktigare hemvärnet, men de enstaka bataljoner vi kan ställa på fötter idag täcker definitivt inga ytor, kanaliserar inga fiender och skapar ingen tid. Något luftvärn att räkna med har vi inte och flyget saknar vapen och baser.

Frågan är då vilka sagor eller räkneexempel cheferna använder idag för att motivera soldaterna  och sig själva?

Ovanpå detta kan jag bara önska TREVLIGA HELGER…

Även om jag misstänker att allt detta snurrat genom Billströms huvud tror jag att det avgörande skälet till en annars fullständigt obegriplig svensk njugghet är rent politisk.
En gräddfil för tolkarna till Sverige skulle vara att medge ett misslyckande. Den svenska insatsen i Afghanistan skulle ju innebära att vi gjorde och gör skillnad, där, då och nu. Att vi drar oss ur efter ett, om inte mission accomplished så näst intill.
Att skillnaden inte blev större än att lokalanställda skulle behöva särskilt skydd kan inte politiskt accepteras.

Att vi satsat miljarder och människoliv för att få vara med och leka och visa principiell solidaritet och lyhördhet innebär tydligen inte, enligt Billström, att vi måste göra detta konkret för den lilla människan.
Solidaritet med den enskilde anställde med familj som riskerat och framgent riskerar livet ger inga storpolitiska poäng som kan inkasseras då vi behöver lösa ut vår egen solidaritetsdoktrin. Det hindrar inte att agerandet är en skam för Sverige och något som knappast kommer att underlätta rekryteringen av tolkar i kommande missioner!

Jag berördes av vad som skrevs och skrev en lång kommentar. Den blev så lång och så personlig att den platsar som ett inlägg även här, lätt redigerad.

Jag tillhör den generation som med stolthet sade att ”jag är officer”.  Att man var sitt yrke var då inte något specifikt för officeren; du kunde lika gärna höra att ”jag är snickare”, ”jag är lärare”, ”jag är XXX”, osv.
Det kanske räcker med att gå 20 år tillbaka i tiden för att finna att kopplingen mellan yrkesrollen och individens var mycket starkare än idag. Yrket definierade dig då på ett helt annat sätt och många kände en naturlig yrkesstolthet, oavsett bransch, som stärkte uppfattningen av att man ”var elektriker”, inte bara jobbade som.

För min egen del kan jag säga att jag fortfarande, trots pension och 55+ – avgång för nu drygt åtta år sedan, i mångt och mycket fortfarande ÄR officer. Yrkeslivet, kamratumgänget, utbildning och olika erfarenheter har format mig som individ, mitt sätt att tänka, att ta mig an problem och lösa dem, min syn på omvärlden, mitt sätt att strukturera och prioritera. Många skulle kalla det en yrkesskada och det är det kanske. Det är i så fall en yrkesskada jag har lätt att leva med och det är en yrkesskada jag fortfarande är stolt över.

Då jag läser inlägg som det hos Cynismer kan jag dock förstå att många av nutidens officerare ställer sig oförstående och ser på min inställning med ett visst löje. Jag upplevde min tid som officer med stor glädje, som utvecklande och givande. Jag fick i huvudsak fullfölja den karriär jag själv valde och jag lyckades tacka nej till och avvärja det mesta av vad andra planerade som avvek från detta.
Jag klev av och lämnade i precis rättan tid för att inte sugas in i det som jag nu står bredvid och förundras över. Så visst, jag har full förståelse för alla tappade sugar och för att fler och fler bara är officer mellan 0700 – 1700, måndag till fredag. Kanske är det samhällsutvecklingen i stort som gör det; det kanske inte är lika många som ÄR elektriker heller i dessa dagar, och förmodligen har ut- eller avvecklingen inom FM stor del i den uppgivenhet som kommer fram allt oftare bland bloggare och deras kommentatorer.

Vare vilket som; jag beklagar dem som råkar ut för det, jag beklagar en hel yrkeskår som går miste om mycket av det som skänkte glädje och den naturliga och nödvändiga styrkan till både individen och kåren som sådan.

Peter Hammarberg

Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga grundbult i svensk försvars- och säkerhetspolitik, hördes vare sig ett PUFF eller ett PANG.
Från de regeringspolitiker som slitit ut mantrat om den ömsesidiga solidariteten och om våra internationella insatsers betydelse för eventuella framtida egna behov, hördes bara den totala tystnaden.
Från våra medier, förutom AB, kom inte ett enda litet PYS, åtminstone inte som jag kunnat känna pusten av.
Detta trots att det som eventuellt fortfarande funnits kvar av doktrinens trovärdighet äntligen fick falla platt till marken.

OK, allt kom i bakvattnet av det medialt överexploaterade USamerikanska presidentvalet men nog har man väl kunnat begära ett  lite större intresse för mera näraliggande saker, även om det bara var den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som kläddes av till att vara det alla i realiteten redan visste, nämligen en pysande varmluftsballong uppblåst av naivt önsketänkande.

Men det är klart, vad ska de säga. Solidaritetsdoktrinen var ju det sista de hade kvar som förklaringsmodell och försvar för den förda politiken så det återstår väl bara att låtsas som det regnar, sopa ihop trasorna, lappa ballongen, ta ett djupt solidariskt andetag och fylla den med ny politisk varmluft.