Norge myglade med hjärnan.

Det är möjligt att ett stort mått av mygel och mörkningar låg bakom Norges val av det amerikanska JSF istället för JAS Gripen NG. I så fall fanns starka motiv till detta. Starka och inflytelserika krafter i Norge vill till varje pris upprätthålla och rent av stärka de säkerhetspolitiska banden med USA och NATO.
I en tid där Norge ser ett ökat ryskt ekonomiskt och militärt intresse för Nordkalottområdet, Barents hav och Ishavet, vill man se till att försäkringspremien är betald i god tid och då hos ett väletablerat och starkt bolag.

Nordiskt försvarssamarbete över gränserna, det må gälla försvarsindustri, övningsverksamhet, internationella insatser och fagert tal om ömsesidigt bistånd är en sak, trovärdig säkerhetspolitisk hårdvara om det verkligen skulle bränna till, är en helt annan.
Här som annars i den realpolitiska världen är alla sig själv närmast. Man plockar russinen ur kakan men gör inget för gammal vänskaps skull. Visst, Norge går gärna med i samarbetet om ett nytt artillerisystem och man vill gärna öva i Sverige och skjuta på svenska skjutfält. Man har inget emot att samöva med svenska förband för att upprätthålla och utveckla kompetenser där vi har något att erbjuda, men man gör det för egennyttan, inte för den nordiska gemenskapens skull.

Vad gäller valet av stridsflygplan krävde egennyttan och försäkringspremien att man valde JSF, även om det kanske innebar lite politiskt mygel. Man köper kanske inte det bästa flygplanet, men ett tillräckligt bra, och dessutom kanske till ett högre pris; men den premiekostnaden anser man tydligen det vara värt. Sådan är verkligheten och egentligen inget att förvånas över.
DN

Gå mot målet, vilket det nu är…

Vi måste stanna kvar för att kunna åka hem skriver Claes Arvidsson i dagens SvD. Det ska väl tolkas som att vi åtagit oss en uppgift och att den måste slutföras innan vi kan dra oss ur och avveckla missionen.
Så långt kan jag hålla med; problemet är att fastställa när uppgiften är löst! ISAF är en FN-mandaterad mission efter en förfrågan från den afghanska regeringen. Är uppgiften löst när regeringen i Kabul så bestämmer eller när Säkerhetsrådet så beslutar? Är uppgiften för de enskilda kontingenterna löst när man ensidigt i någon av de 42 truppbidragande länderna så bestämmer? Hur hanteras situationen om Kabul säger ”åk hem!” men säkerhetsrådet ”stanna kvar!” eller tvärt om?

Har det överhuvudtaget definierats något konkret ”end state”, ett klart slutmål där de uppnådda delmålen går att pricka av efterhand?
42 länder har, av varierande orsaker men förhoppningsvis med en stor portion höga ideal och solidaritet, åtagit sig en nödvändig och viktig uppgift utan att riktigt veta vare sig slutmål eller varaktighet.
Att ensidigt, på nationell basis, dra sig ur av inrikespolitiska orsaker, vore att svika både FN och afghanerna. Frågan är istället på vilka grunder och när hela projektet ISAF ska förklaras lyckligen slutfört.

(M) kräver rättning i ledet

Egentligen hade jag tänkt kommentera SvD:s artikel om den förändrade fordonsutrustningen vid den svenska ISAF-styrkan i Afghanistan, men en avsevärt mindre uppslagen text på ledarsidan fick mig att skifta fokus som det så fint heter. Afghanistan överlåter jag åt andra denna gång.

På ledarsidan kommenterar och fördömer Johan Wennström den kandidatförsäkran som (M) kräver att de som ställer upp till val för partiet, från kyrkofullmäktige till riksdagen, ska skriva under.
Innebörden är tydligen att om den valde förlorar sina gruppkamraters förtroende, vederbörande omedelbart ska avsäga sig sitt uppdrag. Orsaken kan vara ett begånget brott men också om man går emot den fastlagda partilinjen eller ett av gruppens majoritet beslutat ställningstagande i en specifik fråga.

Först baxnar man. Det är väl väljarnas förtroende som ska avgöra någons plats i en demokratisk församling? Man är väl vald för att tillgodose väljarnas krav och önskemål, inte partiets eller partikamraternas? En ledamot av en politiskt vald församling är väl först och främst ansvarig inför sina väljare, inte partiet?
Är takhöjden inom (M) så låg att man inte kan tolerera en avvikande mening i en sakfråga eller att en politiker ger uttryck för och kämpar för ett högst personligt ställningstagande?

Det är den ena sidan av saken, den strikt principiella, teoretiska, demokratiska tågordningen. Verkligheten och sättet på vilket den svenska demokratin fungerar är kanske en annan. Nu röstar vi inte på individer i Sverige, oavsett olika kosmetiska personvalsprojekt. Vi röstar på partier där det är partihierarkin som bestämmer vilka som ska stå på valsedlarna och i vilken ordning. Som väljare lägger jag min röst på en paketlösning, en i program och valmanifest framförd partilinje, på en varudeklarerad åsikt. Jag lägger inte min röst på Lisa Svenssons personliga tyckande.

Sådan är verkligheten i dag men så måste det inte vara! Jag är starkt för ett ökat inslag av personval, av ett större spelrum för individer och starka personligheter med en egen agenda, av ett ökat personligt ansvar för politiker; ett ansvar som utkrävs på valdagen och inte i slutna gruppdiskussioner. Det skulle öka vitaliteten i och det allmänna intresset för politiken, det skulle ge oss politiker som kände ett större ansvar för sitt uppdrag och som verkligen måste söka väljarnas och inte partiapparatens förtroende.

Nu är vi dock inte där och så länge som vi har den tingens ordning vi har, har jag en viss förståelse för kravet på en kandidatförsäkran; även om den går emot min principiella, demokratiska magkänsla. Ibland måste verkligheten få styra oavsett höga principer. Det gäller istället att ändra verkligheten.

Putin telegraferar

Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens fall för vår tids största geopolitiska katastrof och att de nuvarande makthavarna i Kreml inte riktigt accepterat det nu längre inte särskilt nya läget är uppenbart.
På olika sätt försöker man återta Kremls inflytande över de olika utbrytarstaterna och i de asiatiska fd republikerna med namn som slutar på -stan och -ien har man varit framgångsrik.

Närmast det kremlska hjärtat ligger dock Vitryssland och Ukraina. Vad gäller Vitryssland verkade länge allt gå Kremls väg där samarbetet med ”Europas sista diktator”, Alexandr Lukasjenko, ett tag gick så långt att man öppet talade om en union mellan de två länderna. Den senaste tiden har det dock kommit grus i maskineriet där Lukasjenko börjat driva en mer självständig politik i opposition med Kreml. Någon allvarlig brytning verkar dock inte vara på gång och det militära samarbetet har fortsatt obrutet; nu senast med ett ganska omfattande vitryskt deltagande i storövningen ZAPAD 2009.

Det stora problemet för Kreml är Ukraina. En central och för den forna Sovjetunionen viktig delrepublik. Att ett så viktigt område, med 40% etniska ryssar, med Krim-halvön och med basområdet för den ryska Svarta havsflottan formellt blev självständigt kanske kunde accepteras. Att landet sedan gick vidare, genomförde den oranga revolutionen och öppet började flirta med väst om EU- och NATO-medlemskap, blev för mycket.
På olika sätt har Ryssland försökt destabilisera den sittande regimen i Kiev, man har demoniserat president Yushchenko och man har öppet uttalat en förhoppning om att han ska falla i presidentvalet i januari 2010, något som för övrigt är mycket troligt då hans och hans politiks popularitet ligger på absoluta bottennivåer.

Inför detta val har den ryska medíastormen mot Ukraina och landets politik och ledning varit stark och ökar nu i styrka. Nu aktuellt är anklagelserna, även från det officiella Ryssland, om att Ukraina inte bara materiellt stödde Georgien under Kaukasuskriget utan även aktivt deltog med ukrainska reguljära och paramilitära förband, något som naturligtvis kategoriskt avvisas av regeringen i Kiev.
På alla sätt försöker man från Moskva rycka undan fötterna för Yushchenko och bana väg för en ny, mera ryskvänlig politisk ledning i Ukraina. Huvudkandidaten är väl ledaren för det ryskvänliga partiet, Viktor Janukovitj, men även president Yushchenkos tidigare parhäst, den mot honom fronderande premiärministern Yulia Tymoshenko, är föremål för Kremls uppvaktning.
Symptomatiskt är att det var till henne och inte till presidenten, som Vladimir Putin sände det ryska gratulationstelegrammet i samband med firandet av den ukrainska självständighetsdagen. Med en direkt hänvisning till det kommande valet hoppades Putin att det skulle bidra till att ”lösa praktiska frågor om samarbete och skapa en gynnsam atmosfär för att gå vidare i alla aspekter rörande förhållandet mellan Ryssland och Ukraina.”

Det är uppenbart att Ukraina och landets politiska inriktning och vägval är avgörande för Kreml. Ett ukrainskt NATO-medlemskap uppfattas som en tickande bomb i Rysslands veka liv men även en allmän orientering västerut med ett ökat ekonomiskt oberoende från Ryssland verkar oacceptabelt. Ukraina har blivit den juvel som saknas i den ryska kronan och man verkar i Kreml vara beredd att gå långt för att den ska komma på plats igen; den ska i varje fall inte få monteras i någon annans regalier.

Vilken väg Ukraina kommer att ta efter valet i januari kommer att bli avgörande. Som opinionen nu ter sig kommer den att leda mot Moskva snarare än västerut. Om en sådan omorientering dessutom skulle resultera i en inrikespolitisk repression med en förändring av mediaklimat och politisk rörelsefrihet á la Ryssland, finns stora risker för en riskfylld utveckling i ett av Europas centrala länder.

Oss grannar emellan

Diplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete är viktiga förtroendeskapande metoder som borde komma till ett större utnyttjande i vårt umgänge med Ryssland. Detta framför Mikael Nilsson på dagens Brännpunkt i SvD. Jag kan inte annat än hålla med. Visst ska Sverige, och alla andra stater för den delen, har ett normalt mellanstatligt umgänge med Ryssland; landet ska inte särbehandlas på något sätt åt vare sig det ena eller andra hållet.
Jag kan även hålla med om att vi ska ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och arbeta för att ta bort grunderna för denna. Verkligheten är ju det självklara att man i Kreml agerar efter hur man där upplever omvärlden, inte efter hur omvärlden tycker att man ska tolka den. Många tenderar att glömma att Ryssland har precis samma legitima rättigheter som alla andra stater att tolka sin omvärld, att reagera och försöka påverka, att utöva inflytande och verka för sina egna nationella intressen och långsiktiga mål.
Vari ligger då problemen, varför denna misstänksamhet mot Ryssland och oro för vad landet ska ta för sig?

En del ligger väl i att Ryssland nu åter börjat agera på den internationella scenen och i flera avseenden försöker axla Sovjetunionens supermaktsmantel. De som efter SSSR fall haft fritt fram i sitt agerande och mött litet eller inget motstånd annat än ord utan täckning från Kreml, måste nu börja anpassa sig till ett nygammalt läge. Detta är naturligtvis en konfliktorsak i sig men som kanske inte i första hand ska skyllas på Ryssland.
Vad man däremot kan skylla på Ryssland och som förorsakar oro, främst bland landets omedelbara grannar, är det sätt på vilket landet hävdat, eller säger sig komma att hävda, sina intressen.
En självproklamerad intressesfär där man säger sig ha särskilda rättigheter och skyldigheter, en uttalad avsikt att på sätt och av anledningar som man själv väljer skydda ryska medborgare oavsett var de befinner sig, kombinerat med ett mycket generöst utdelande av sådana medborgarskap. En forcerad återuppbyggnad av landets stridskrafter parad med en accelererande övningsverksamhet som, oavsett officiella scenarier, har klara paralleller med det kalla krigets krigsfall. Ett oförblommerat användande av energivapnet för att påverka grannstater och direkt inblandningar i och officiellt uttalade preferenser i grannländers demokratiska processer. Om man till allt detta lägger den avstannade egna demokratiutvecklingen, är det inte att undra på att Ryssland ses med en alltmer ökad misstänksamhet och med en stor oro för vad framtiden kan komma att innebära.
För Sveriges del är det väl bara att konstatera att Ryssland ligger där det ligger och alltid har legat och att landet, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi väljer att blunda eller öppna ögonen, spelat, spelar och kommer att spela en avgörande roll i vårt närområde, i alla avseenden, positivt så väl som negativt.

Åter till Mikael Nilsson som tycker att Sveriges ensidiga militära samarbete med väst och NATO inte gynnar vårt behov av goda relationer med Ryssland. Han tycker att vi ska öva även med ryssarna. Sanningen är väl den att det gör vi, eller har i varje fall gjort. Även Ryssland är med i PfP även om man i nuläget dragit sig ur det direkta samarbetet. Ryssland har deltagit i flera PfP-övningar, framför allt på sjösidan och i ett antal av dessa deltog även Sverige. Utanför PfP och inom ramen för Barentssamarbetet har ryska förband dessutom vid flera tillfällen övat i Bodenomådet tillsammans med övriga länder med intressen i Barentsregionen.
Att sen det militära samarbetet har en kraftig slagsida västerut är väl ganska självklart. Förutom de politiskt-ideoligiska orsaker Nilsson framför, är det med olika västliga stater vi samarbetar och verkar tillsammans med i olika utlandsmissioner, det är västlig standard i teknik och terminologi vi använder på gott och ont och det är från väst som vi förväntar oss att hjälpen ska komma då våra egna resurser visar sig otillräckliga.

Vi gör alltså som ryssen, vi ser världen med våra ögon och anpassar oss därefter.

Dröm eller verklighet, vad ska få styra?

Samtidigt som Afghanistan och debatten om det svenska ISAF-engagemanget fyller våra medier, pågår, mer eller mindre i det tysta, något som kan få betydligt mera långtgående konsekvenser för svensk säkerhet och säkerhetspolitik än någonsin Afghanistan, i vårt omedelbara närområde.
Samtidigt som en majoritet av tunga remissinstanser hissar varnings-och pestflagg för projekt Nord Stream inför den svenska regeringens slutliga ställningstagande, rapporteras om att rörledningarna till den planerade gasledningen redan börjat distribueras till olika mellandepåer, i Sverige Karlskrona och Slite, där för övrigt den ryskfinansierade hamnutbyggnaden är i sitt slutskede.

Uppenbart är att Ryssland (OK, det är formellt ett ryskt-tyskt-schweiziskt-nederländskt projekt men GAZPROM, dvs den ryska staten har ledartröjan) kör på utan att fästa något större avseende vid vad Sverige tycker, har tyckt eller kommer att tycka.
Att Ryssland förutsätter att ledningen kommer att byggas framgår inte bara av de pågående rörleveranserna.
Man lägger även ned stora resurser på att öva sina stridskrafter i skydd och försvar av ledningen samtidigt som, med sedvanlig rysk långsiktighet, de första örlogsfartygen byggda bl.a. för denna uppgift levereras.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att, i händelse av ett svenskt nej till Nord Stream, föreställa sig ett antal intrikata situationer.
Kommer Sverige att blockera de rörsegment som lagras i landet och hur kommer Ryssland då att reagera?
Kommer Nord Stream-konsortiet att få utnyttja den hamn i Slite som byggt och betalt för och om inte, vad händer då?
Kommer Sverige att aktivt till sjöss försöka hindra ett bygge genom svensk ekonomisk zon och hur reagerar i så fall Ryssland? (Nej förresten, glöm det senaste. Vi har inga reella resurser för ett aktivt agerande till sjöss…)

Nu är det fullt möjligt att regeringen kör över remissinstanserna och med några kosmetiska krav på ändringar ger ett ja till projektet.
Det skulle desarmera ett antal akuta problem men ändå inte den långsiktiga säkerhetspolitiska innebörden av Nord Stream. Förutom allt vad som kan kopplas till själva gasledningen har Ryssland använt projektet som motiv för att rent generellt bygga upp sin militära kapacitet och förmåga i Östersjöregionen.

Man kan ju fråga sig vad samordnad förmåga till landstigning, luftlandsättning och operationer med stora arméförband mm har med skydd mot terroristangrepp mot en gasledning på havets botten att göra; den uppgiften ska i alla fall utgjort grundscenariot för övningarna ZAPAD och LADOGA som pågår eller just avslutats. Just förmågan till och resurser för landstigningsopterationer har av försvarsministern angivits som en av de snubbeltrådar som skulle kunna kräva en omprövning av svensk försvarsdoktrin.
Men det är klart, regeringen har insett problematiken och avser förrådställa tolv stridsvagnar på Gotland, visserligen utan personal, men ändå….

Hela Nord Stream-problematiken, ur både ett nationellt och kommunlokalt perspektiv, sammanfattas för övrigt på ett utmärkt sätt i ett debattinlägg i Gotlands Allehanda.

Verkligheten är väl den att, Nord Stream eller ej, vi i vårt omedelbara närområde har en upprustande och alltmer offensivt övande stormakt som visat att den inte tvekar att använda militärt våld, eller hot om sådant, för att nå sina geopolitiska mål i den ensidigt proklamerade intressesfären.
Vad Ryssland vill uppnå i Östersjöområdet vet vi inte men man har med de senaste övningarna visat vad man kan.
Nu gäller det för Sverige att bestämma sig för vad vi vill och att se till att vi också kan det!

Floskler kontra analys

De något säregna sluggermatcherna i Aftonbladet går vidare. Jag har inte följt dem särskilt noga, jag misstänkte att de skulle bli alltför förutsägbara och slagordsmässiga och de gånger jag skummat igenom dem har detta bekräftats alltför väl.
Jag kan dock inte låta bli att reagera på Ursula Berges inlägg nu senast. Hennes tyngsta argument mot den svenska missionen är att den leds av NATO! Hon motsätter sig alltså inte de grundläggande behoven eller insatsen som sådan, tvärt om, hon bejakar den om den hade varit ledd direkt av FN.
Bara det faktum att insatsen nu administreras och operativt leds av den multinationella organisationen NATO där USA är en ledande medlem, är tillräckligt för att hon ska döma ut den.
Motiv, mål, syften och resultat är i Berges tankevärld totalt underordnade vem som står för ledningen. NATO = fult och oacceptabelt oavsett allt övrigt.
Även om insatsen hade varit ledd av FN, är det tveksamt om Berge hade accepterat ett svenskt deltagande, åtminstone inte initialt. Nej, vi skulle i så fall vänta tills fred råder och först då åka dit med våra blå baskrar.
Andra skulle alltså få stå för grovarbetet och det som kan vara farligt, för sådant ska Sverige och svenskar tydligen inte utsätta sig för. Berges syn på solidaritet och gemensamt ansvarstagande sträcker sig tydligen inte längre än till det som är ofarligt i en uppstädad och pacificerad miljö.

Att hon har stora problem med att upprätthålla och förstå skillnaden mellan operation Enduring Freedom och ISAF-insatsen är en sak, det är hon inte ensam om, men att på detta sätt blanda ihop en i huvudsak nationell USA-operation med en FN-mandaterad multinationell samhällsbyggnadsmission kan bara förklaras med en omvärldsuppfattning mera grundad på personliga politiska ställningstaganden och antipatier än på sakförhållanden.

Debatten i AB har blivit precis så slagordsmässig och förutsägbar som jag trodde, men att en samhällspolitisk chef på akademikerförbundet dessutom, utan att skämmas, till den grad motsäger sig själv är ett intellektuellt lågvattenmärke.

Även om lite av Berges grundinställning lyser igenom i Lennart Bergrens debattinlägg i dagens DN, är hans ställningstaganden värda så oändligt mycket mera respekt även om jag inte håller med honom i allt. Han har i alla fall gjort en grundlig och genomtänkt analys och har mångåriga personliga erfarenheter från området.
Sådant är, till skillnad från Berges floskler, värt att respektera och tänka till kring.

An offer I could refuse

Jag blev idag via kommentarsfältet kontaktad av Aftonbladet. De planerar inom ramen för sin pågående Afghanistandrive att iscensätta något slags bloggduell mellan ståndpunkterna för och emot, en duell som på ett eller annat sätt, via citat och länkar, ska speglas i tidningen.
Jag fick det flotta erbjudandet, utan att få reda på vem den eventuella motparten skulle vara, att svara för ”försidan”.

Jag tackade nej, eller om man så vill, fegade ur, med i huvudsak två motiv.
Jag tycker att frågan är alltför viktig för att reduceras till något slags sluggermatch i en debattring mellan kontrahenter som redan är övertygade, som redan har hört och bemött, om inte alla så i varje fall, de flesta förekommande argumenten. Risken är också alldeles för stor att en sådan debatt antingen övergår i pajkastning med politiska övertoner eller att debattörerna börjar tala förbi istället för med varandra.

Mitt andra argument var att Afghanistanmissionen och hela frågan om ”Långbortistan-problematiken” bara är en del av en vidare och mycket större säkerhetspolitisk doktrinfråga som inte kan brytas ut och diskuteras i enkla termer av för eller emot.

Jag tackade som sagt nej, eller fegade ur, jag vet inte riktigt själv vad som gäller, och passade bollen vidare.

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

Debattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.

Ukraina och Tolgfors i en salig röra…

Medan försvarsminister Tolgfors fortsätter att marknadsföra det ”Nya försvarets” yrkes- och kontraktsförband utan att tala om hur de ska finansieras eller ges tillräcklig numerär för de nationella behoven, fortsätter ord- och mediakriget mellan Ryssland och Ukraina.
I en hätsk och framförallt raljerande artikel i Pravdas nätupplaga går man till fortsatt storms mot Ukraina och ffa president Yushchenko. En politisk kommentator hävdar att Ukraine is going to declare another Nazi criminal a national hero, to intensify provocations against the Black Sea Navy, to strike a stronger blow on the Russian language and to do everything possible to make the Russians and the Ukrainians kill each other.
I sanning hårda ord grannar emellan! Att Yushchenko med stor sannolikhet tvingas bort från presidentposten efter det kommande valet och att det finns, från Kremls horisont, stora förhoppningar på radikala förändringar i Ukraina med en ny ledning är en sak. Denna typ av mellanstatligt umgänge som knappast gagnar goda och långsiktiga relationer, är en annan.

Åter till Tolgfors.
Alliansen har i olika uttalanden lovat att Försvarsmakten ska slippa förändringar i grundorganisationen ”under innevarande mandatperiod”. Vad som kommer att ske efter valet vid ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, talar man tyst om. Vid en, som förutskickats, oförändrad försvarsbudget kan man ju undra hur den nya personalförsörjningen ska finansieras utan stora förändringar i FM infrastuktur. Korten på bordet Tolgfors; en uppmaning som i lika, om inte större, grad även gäller den i denna fråga dödstysta Mona Sahlin.