Finland har en linje; har Sverige?

Att Ryssland använder sin energiexport som ett politiskt medel och som ett vapen i kampen om inflytande är ingen nyhet. Det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen och i många inlägg. Att Ryssland dessutom använder energin i sina försök att splittra EU och att skapa bilaterala lösningar och överenskommelser har också framförts ett antal gånger.
Premiärminister Putins löften i Helsingfors om säkra energileveranser till Finland och antydningar om slopade virkestullar för de nordiska länderna är typexempel på denna söndra-teknik.

Likaså har Rysslands skepsis till EU-partnerskapsprojekt och de bakomliggande motiven varit uppe här ett antal gånger och där EU:s försök att tillämpa tankarna om ”ett ömsesidigt beroende” i Kreml snarare uppfattas som ett försök till ekonomisk och politisk expansion in i ”Det nära utlandet”, ett utland där Ryssland med större och större emfas hävdar sina egna maktpolitiska intressen.
Ett färskt exempel på detta är dagens ryska varningar om framtida energileveransstörningar om inte Ukraina svarar upp mot de ryska kraven.

Finland har en förankrad och kommunicerad politisk inriktning av sina förbindelser med och förhållanden till Ryssland, ett arbete som leds från högsta politiska nivå.
I dagens SvD efterlyser Claes Arvidsson något motsvarande svenskt.
Behovet är naturligtvis självklart. Ryssland har så stora möjligheter att påverka Sverige och vårt närområde ekonomiskt, politiskt, miljömässigt och militärt att det är förvånande, särskilt i ljuset av de senaste årens ryska politik och agerande, att något motsvarande ännu inte kommit ut ur Rosenbad.