Tänk om, Gud förbjude, någon annan har rätt….

Som hängiven, kunnig och engagerad tjänsteman arbetar du hårt för det du, och som du uppfattar det många andra, tror på vara det bästa för Försvarsmakten och för landet. Med sakargument och med din stora kunskap och erfarenhet, argumenterar du, jobbar, lobbar och diskuterar du. Du använder alla officiella och inofficiella kanaler du har tillgång till för att få de slutliga beslutsfattarna att inse att det är din och dina meningsfränders lösning som är, kanske inte den enda, men den bästa vägen mot målet.

Trots allt hårt arbete, trots all kunskap och erfarenhet och trots alla goda argument kör du huvudet i väggen. Du upplever höga chefer som inte lyssnar, åtminstone inte på dig, och du övertygas till slut om att det är andra kriterier än dina, strikt sakliga, som fäller avgörandet.
Politiska signaler som utgår från andra urvalsfaktorer än dem som du tycker borde vara självklara, konkurrens mellan försvarsgrenar och ren och skär oportunism hos enskilda beslutsfattare resulterar, som du ser det, i beslut som inte bara väljer en annan lösning än din, utan en lösning som dessutom är fullständigt fel, kontraproduktiv, förmågeraserande och ett slöseri med skattemedel.
Trots din kamp för det enda rätta blir resultatet något som du ser som ett svek mot Försvaret och mot landet och själv riskerar du att hamna ute i kylan utan några som helst fortsatta påverkansmöjligheter.

Beskrivningen ovan är min egen sammanfattning av de stämningar och den frustration som från och till framkommer i några bloggar med koppling till Försvarsmakten, kanske främst Wisemans. Inte så ofta hos Wiseman själv som bland de, oftast anonyma, kommentarerna.

Verkligheten är väl den att många stora och avgörande beslut ofta tas utifrån också andra bevekelsegrunder än de ur ett enskilt handläggarperspektiv strikt sakliga.
Partitaktiska politiska överväganden, politisk kohandel, arbetsmarknadspolitik, medveten kortsiktig risktagning, hänsyn till utländska regeringar eller handelspartners, hemliga överenskommelser med andra länder eller med industrin, personrelaterade faktorer, avvägningar mellan olika politik- eller sakområden är bara några exempel som ligger utöver det rent sakliga vid beslut om stora materielprojekt, ominriktningar eller vad det nu kan vara. Faktorer som inte alltid är kända, och kanske inte heller ska vara det, för alla.

Det som också kan vara svårt att acceptera för många, är att ett beslut faktiskt kan vara, rent sakligt, väl övervägt och välgrundat men bygga på någon annans konkurerande men välmotiverade, underbyggda och sakligt korrekta yttrande eller förslag. Ett äpple kan vara nog så surt ibland.
Den stora skillnaden mellan att vara övertygad om att ha rätt och att få rätt kan vara svår att hantera och ett fortsatt ältande resulterar ofta i en kamp mot väderkvarnarna, en kamp som drivs i fikahörnan och nuförtiden även i bloggkommentarer.
Att argumentera utifrån grundförutsättningen att det bara finns två möjliga lösningar på ett problem, ”mitt sätt och fel sätt”, har aldrig varit särskilt framgångsrikt i längden!

Skjut inte, jag är akademiker!

I den fortsatta debatten om den Hafströmska utredningen om försvarets stödmyndigheter har synpunkterna varit många på bl a officersutbildningen och dess utformning och inriktning.
Det påminner mig om en doktorsavhandling med åtföljande artikel i DN från hösten 2008. Avhandlingens slutsats citeras dessutom i den engelska upplagan av Wikipedia, ett citat som knappast är ägnat att öka förtroendet för det svenska försvaret ”world wide”.
In an article based on a doctoral dissertation, Karl Ydén described the Swedish defense force as an enormous career system for desk officers without the ability to carry out military operations.
Det kanske är det självgående karriärsystemet som är orsaken till alla de anomalier och, för en vidsidanomstående, svårförklarliga turer som beskrivs och kommenteras hos bl a Wiseman.

Nu verkar utbildningens akademiska meritvärde och karriärbefrämjande innehåll vara viktigare än det som borde vara officerens enda existensberättigande, förmågan att ingå i och/eller leda förband i väpnad strid.

No major war in the comming ten years….

Efter VK 1 fick det brittiska försvaret ”no major war in the comming ten years” som planeringsförutsättning från politikerna. Denna tioårsperiod rullades efterhand och politikerna, även Winston Churchill, avvecklade för glatta livet det som byggts upp under kriget. Detta resulterade i att de brittiska stridskrafterna, framför allt armén, hade nått ett absolut bottenläge 1931-32. En yrkesarmé med små resurser, med en begränsad anskaffning av ny materiel och där vissa förmågor, exempelvis den egna uppfinningen pansarstrid, helt lämnats åt sitt öde. Man hade möjlighet och kunskap att i huvudsak endast uppträda i pluton och kompani och då främst som polistrupp i kolonierna.
Resurserna satsades på ”visa-flaggen”-projekt inom flottan och ett flygvapen som klarade sig någorlunda genom alla neddragningar.
Likheterna med Sverige efter mitten av 1990-talet är slående. En alltför optimistisk tolkning av ett nytt omvärldsläge efter, inte VK 1 men, det Kalla kriget 1, resulterar i en rullande strategisk time out där resurser och förmågor efterhand avvecklas, läggs i malpåse eller avskrivs som ointressanta i ”det nya försvaret”. En radikal bantning av armén med en övergång från värnplikt till yrkes- och kontraktssoldater och med en fokusering på uppträdande i plutons- och kompaniförband, inte i kolonierna men väl i det fjärran utlandet.

Tursamt nog för UK påbörjade man sin återupprustning tidigare än Sverige och med avsevärt större resurser än det svenska försvarsbeslutet 1936. Trots detta kan man väl inte med den bästa vilja i världen påstå att UK stod särskilt väl rustat 1939.

I Sverige gäller fortfarande ett rullande ”no major war in the comming ten years”. Visserligen basuneras inriktningspropositionen ut som ett trendbrott och en klarare syn på de nationella behoven, men vad som konkret kan komma ut av oförändrade anslag återstår att se. Fjorton förrådsställda stridsvagnar på ett oförsvarat Gotland och att vår lilleputtarmé ska förstärkas med fyra reservbataljoner med en organisationstid vida överskridande det Georgienkrig, inklusive inledanden politiska kriser, uppmarsch, incidenter och politiskt käbbel som motiverat deras införande, lär inte innebära några revolutionerande trovärdighetsförändringar.
Vår flotta visar flagg på fjärran oceaner med fartyg byggda för Östersjön och vårt flygvapen har förvandlats till en utprovnings- och säljorganisation för SAAB. Hundra JAS ska hållas i luften men de saknar ett fungerande bassystem, har enligt vissa uppgifter stora brister i stridsledningssystemet och antalet flygplan överstiger förmodligen antalet moderna vapen till dem.

Jag brukar alltid hävda att det är en viktig sak vi kan lära av historien och det är att den aldrig upprepar sig. Man kan dock, och ska, lära sig av historiska misstag och felbedömningar. UK gjorde precis som Sverige och många andra efter VK 1. Man drog snabba växlar på ett nytt läge, raserade snabbt och alldeles för mycket och tvekade länge innan man förmådde att omvärdera den egna politiken trots starka signaler om behovet.
Sverige tvekade ännu längre och reagerade till slut halvhjärtat.

Efter VK 2 verkade man ha lärt läxan, så även Sverige. Ett helt nytt läge visserligen, men man vågade inte lita på den fortsatta utvecklingen och ett svårförutsägbart och rustat Ryssland. Den höga rustningsnivån bibehölls och allianser stärktes.
Så föll muren och SSSR och Sverige glömde alla, egna och andras, dyrköpta erfarenheter. I ett naivt euforiskt rus tolkades sam- och framtid i rosenrött och togs till intäkt för att driva en, visserligen nödvändig, försvarsreform in ab surdum och till utplåningens gräns. Då man nu äntligen verkar ha vaknat upp och till synes reagerar, gör man detta mera av inrikespolitiska än sakliga skäl och med kosmetiska åtgärder som eventuellt kan stärka vår förmåga till polisinsatser i ”kolonierna”, om ens det. Vårt närområde lär i varje fall inte bli särskilt imponerat och vår förmåga att hantera incidenter med militära förtecken eller att försvara hela landet i väntan på den förutsatta men vare sig garanterade eller utlovade hjälpen, fortsätter att vara en dröm och en politisk floskel..

Rysslands historia en politisk fråga

Ett lands och ett folks historia är en del av det nationella arvet och av det kollektiva minnet. Hur historien tolkas och presenteras i skolor, böcker och media är också en viktig del av hur den traderas och planteras.
Att historieskrivningen och -uppfattningen är politiskt viktig är en självklarhet för regimer som, åtminstone till delar, bygger eller legitimerar sitt maktinnehav och sin politik med hänvisning till en viss historiesyn och historisk verklighetsuppfattning.

I Ryssland har regeringen de senaste åren drivit en kampanj för att den officiella historieuppfattningen, framförallt om Stalintiden, VK 2 och kalla-kriget-perioden, ska vara den allenarådande, den som förmedlas i skolor och vid högre utbildning och som ska gälla som förklaringsmodell till rysk politik både då och nu.
För att ytterligare sätta kraft bakom orden har nu president Medvedev tillsatt en kommission med uppgift att ”motarbeta försök att skriva om historien på ett sätt som kan skada ryska intressen.” Samtidigt är ett lagförslag på väg genom Duman som stadgar fängelsesstraff för den som bl a anklagar Röda Armén för krigsförbrytelser eller olaglig ockupation under VK 2.

Både kommisionen och lagförslaget speglar den ryska regimens försök att återknyta till en tidigare nationell storhet, till historiska starka ledare och till perioder som krävde nationell enighet och till uppslutning bakom makthavarna.
Försöken att använda en tillrättalagd historieskrivning för att legitimera den egna politiken och det egna maktinnehavet är i och för sig inget specifikt ryskt, sådana har funnits överallt i alla tider.
Det öppna och arroganta sätt det görs på och satt i relation till övrig rysk politik visar ändå tydligt på att Ryssland tar ytterligare ett steg bort från ett positivt, öppet och demokratiskt samhälle präglat av mångfalld och fri åsiktsbildning.

Tolgfors, Agrell och valhemligheten

Försvarsminister Tolgfors har vid flera tillfällen varit ute och cyklat då han i efterhand försökt anpassa den föreslagna personalförsörjningen till Försvaret och personalens eventuella skyldigheter till vad som partistrateger och röstmaximerare uppenbarligen anser vara PK och politiskt optimalt.
Hans uttalanden och dessas trovärdighet har fått på tafsen i tidningar, av initierade försvarsdebattörer och politiker och i diverse bloggar, inklusive denna.

Genom semantiska glidningar, genom att ge hävdvunna begrepp nya betydelser och genom efterhandstolkningar av propositionstexten har han likt en mask slingrat sig undan både kritiken rörande personalförsörjningen (dvs yrkesförsvaret) och den för alla andra logiska följden av valt system vad gäller utlandsmissioner.
Nu har Wilhelm Agrell givit Tolgfors svar på tal under Brännpunkt i dagens SvD. Agrells senaste inlägg, i kombination med hans tidigare, är så klockrent att Tolgfors bara skulle göra bort sig och trampa ner sig ytterligare i argumentgyttjan om han försökte gå i svaromål.

Det talas så mycket om politikerförakt och ibland också om svenskens ointresse för försvars- och säkerhetsfrågor. Det är inget som förvånar en med tanke på det politiska svamlande i denna fråga och det sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken i allmänhet hanterats.
Oavsett var man står politisk och oavsett ens åsikter i försvarsfrågan, är det minsta man kan begära att försvarspolitikens främsta företrädare talar klarspråk och inte vinglar fram och tillbaka som en åsna mellan hötapparna. Om inte annat så är det en trovärdighetsfråga för vårt demokratiska system.

Detta för mig osökt in på något jag hörde på morgonekot. Undersökande journalister har kontrollerat röstlängderna från de senaste EU-valen och upptäckt att kandidater i årets EU-val, från flera partier, röstskolkat vid tidigare val till Europaparlamentet.
Den absoluta och aldrig ifrågasatta valhemligheten är en av grundbultarna i en sann demokrati. Jag trodde i min enfald att även valet att inte rösta, att av olika skäl stanna hemma på valdagen, skyddades av valhemligheten. Så är det uppenbarligen inte. Offentlighetsprincipen innebär att gamla avprickningslängder kan lämnas ut för granskning. Detta är demokratiskt oacceptabelt och måste ändras!!!

Säkerhet är en sak, pinsamheter något annat

Den initierade, välformulerade och ibland synnerligen kritiske insiderbloggaren Wiseman, misstänker att h*n blivit ”säkanmäld”, dvs anmäld till Säkerhetskontoret inom MUST.
Nu behöver det nödvändigtvis inte vara frågan om en anmälan från någon uppretad potentat inom HKV, det kan ju också vara så att SÄK på eget initiativ startat en utredning; något som ligger i deras uppdrag och som görs ofta.
Det behöver heller inte vara så att SÄK eventuella arbete har som främsta syfte att få tyst på en irriterande sanningssägare, det kan också vara fråga om en menbedömning, en kontroll om den samlade informationen på bloggen, inklusive alla kommentarer, överskrider sekretesslagens bestämmelser.
Min alldeles egna bedömning är, att även om inga enskilda inlägg eller kommentarer hos Wiseman bryter mot lagen, ligger den kompilerade informationsmassan helt klart och balanserar på sekretessgränsen.

En gräns som definitivt är överskriden men som inte regleras i sekretesslagen och mig veterligen inte någon annanstans heller, är pinsamhetsgränsen. Många är de höga herrar (och damer) inom statlig förvaltning som önskat sig en personlig pinsamhetsparagraf; en paragraf som ska skydda dem eller myndigheten från för dem pinsamma skriverier eller avslöjande debatter. Lika många är försöken till gummitolkningar av de paragrafer i sekretesslagen som verkligen finns; allt för att med den röda stämpeln försöka få stopp på de pinsamma avslöjandena.

Det är just den över lång tid samlade informationen som förr eller senare skapar säkerhetsproblem för kritiska insiderbloggar inom säkerhetskänsliga områden, särskilt om bloggen är öppen för kommentarer. Ämnena är ofta, åtminstone internt, kontroversiella och ibland med en hög pinsamhetsfaktor och den ansvarskännande bloggägaren måste egentligen göra en alldeles egen menbedömning vid varje inlägg, egna så väl som andras, och då inte enbart mot det aktuella ämnet utan mot bloggens hela informationsmassa.
Risken är uppenbar att denna typ av bloggar till slut hamnar i läget att den totala mängden ”öppenheter” där vissa kanske ligger på gränsen, sammantaget skulle motivera en H-stämpel.

Oavsett vilket, innebär alla former av kontroller, hur vällovliga och/eller välmotiverade de än är, av detta fantastiska medium som internet är, något som skapar starka reaktioner. Frågan är också hur man ska skydda den eventuellt känsliga informationen; det hjälper ju inte att bloggen raderas och några fysiska handlingar att samla in och sätta i tuggen finns inte. Det möjliga menet har uppstått efterhand och är irreversibelt.

Det säkraste sättet för dessa mycket viktiga bloggar att leva vidare så att de kan fortsätta med att avslöja och debattera det som annars inte skulle komma fram, är att bloggägarna verkligen känner sitt ansvar och med fingertoppskänsla klarar av balansen på knivseggen.
Håll ut, stå fast. Ni behövs!

Spara gärna, men med eftertanke!

I ett osignerat ledarstick i dagens SvD kommenteras Marie Hafströms utredning om Försvarets stödmyndigheter.
Skribenten anser att, även om en rationalisering och omstrukturering av dessa myndigheter är av nöden, borde utgångspunkten för utredningen varit att skapa väl fungerande stödfunktioner snarare än att reducera kostanderna med en given procentsats.
Jag håller helt med om bägge delarna!
Stödmyndigheterna har blivit en överdimensionerad soppa efter FM omstrukturering och ominriktning och de behöver verkligen anpassas till nya uppgifter och nya förutsättningar. Vad jag förstått av rapporteringen och av utredningsuppdraget har dock Hafström inte haft den uppgiften; hennes uppgift har varit att spara pengar, pengar som ska satsas på den ”operativa verksamheten”.
I och för sig vällovligt, men utan ett långsiktigt och fungerande stöd torde det inte bli mycket bevänt med det som så populärt kallas kärnverksamheten. Allt måste hänga ihop i en fungerande helhet där delarna måste vara dimensionerade för och anpassade till varandra!

Have gun, will travel

Försvarsminister Tolgfors börjar sväva på målet vad gäller skyldigheten för de yrkes- och kontraktsoldater han vill införa att delta i internationella operationer.
Om detta verkligen är hans mening, att obligatoriet ska bort, sågar han verkligen av en av de många grenar han försöker sitta på samtidigt.
Ett av de tunga argumenten för ett yrkesförsvar har ju varit att komma bort från den dyra och omständliga utlandsstyrkan och att vi i framtiden med korta tidsförhållanden, ska kunna skicka ut färdiga, stående och samövade förband.

Ministern verkar ha påverkats av diverse debattörer som ojat sig över ett eventuellt tvång, bl a med hänvisning till ”barnens skolgång, familjesituation, lång och oförberedd bortovaro från hemmet, risker för äktenskap och förhållanden” och allt vad det nu kan vara.
Sorry, men jag köper inte de argumenten! Dessa, och andra problem, har funnits för yrkessoldater i alla tider och ingår i jobbet. Begreppet ”army wifes” är välkänt i både UK och USA och på andra språk överallt där det finns ett aktivt yrkesförsvar och de vet vad det innebär att vara gift med, inte bara soldaten, utan även med försvaret. Det är bara att krasst konstatera att om inte soldaten och hans/hennes familj är beredda att acceptera detta har vederbörande valt fel jobb och/eller fel partner.
Att det skulle vara oskäligt att ställa sådana krav på en frivilligt anställd soldat, eller för den delen familjen, i en situation då Sverige inte är direkt hotat, faller som argument om man jämför med de krav samhället ställer på ofrivilligt arbetslösa och deras familjer.
Finns det ett ledigt jobb i andra ändan av landet är det bara att packa väskan och åka, oavsett vad familjen och du själv tycker. Alternativet är indragna förmåner och socialen nästa.

Hela denna debatt är en följd av Sveriges 200-åriga fred som givit en något naiv och idealistisk inställning till militär verksamhet, militärt våld och riskerna i en krigszon. Sådant är något som andra, åtminstone efter kavalleriattacken vid Bornhöft, ägnar sig åt. Då politikerna nu börjar inse konsekvenserna av sin höga svansföring och all retorik om vårt solidariska ansvar, kommer eftertankens kranka blekhet och man darrar på manchetten.
Det är nog så både för anställda och politiker, att ska vi ha ett yrkesförsvar och dessutom vara med och leka bland de stora pojkarna, får vi nog också leken tåla!

Ett tydligt exempel på den svenska inställningen upplevde jag för ett antal år sedan då jag tillsammans med några svenska officerare besökte ett franskt arméförband. En av deras enheter hade just återkommit från en oväntad brandkårsutryckning till en fd koloni i Afrika, resulterande i både stridsaktiviteter och förluster.
En av mina kamrater, väluppfostrad i svensk ”basker-blå-tradition”, sade att han aldrig skulle åkt under de premisserna och frågade en fransk kollega varför han inte vägrat. Tursamt nog förstod fransmannen inte frågan. Detta berodde inte på språksvårigheter utan på att frågeställningen som sådan, och dessutom från en professionell officer, helt föll utanför fransmannens begreppsvärld.
Den svenska begreppsvärlden verkar inte ha ändrats säskilt mycket….

Var var ni då?

Vare sig kustkorvetterna eller trossfartyget ger adekvat skydd mot finkalibrig eld. Se där ett sensationellt avslöjande i SvD. På samma sätt som för några månader sedan då tidningen slog in öppna dörrar vad gäller skyddsnivån för den svenska ISAF-styrkan, ”avslöjar” man nu välkända egenskaper hos flottans fartyg. Ytterligare en fetstilsvärd uppgift är att fartygen är byggda för robotstrider i Östersjön och inte för piratjakt på oceanerna. Sanna exempel på grävande och avslöjande journalistik.

Varför detta plötsliga intresse och omsorg om våra soldaters och sjömäns väl och ve, kan man fråga sig? Tänk om SvD, och för den delen tidningens alla kollegor, varit lika på hugget gällande dessa frågor tidigare genom åren.
Kustkorvetterna har funnits i mer än tjugofem år och den absoluta huvuddelen av den svenska armén hade under hela det kalla kriget aldrig annat skydd mot finkalibrig eld och splitter än uniformstyget och eventuellt bandvagnsplasten. Var fanns den avslöjande journalistiken då?
De värnpliktiga eller de enheter och förband som var avsedda för landets försvar, och då i en stridsmiljö mångdubbelt farligare än någon internationell insats, bevärdigades aldrig med denna uppmärksamhet.
De mycket stora förluster vi i Sverige kallt räknade med och planlade för, nagelfors eller ifrågasattes aldrig i medierna.
Kan det möjligen bero på att man aldrig såg kriget som en realitet, något som verkligen kunde komma att inträffa? Var försvaret bara en kuliss som aldrig avsågs användas och därför inte behövde granskas i botten?
Nu, då det är verkligheten som gäller, gör man sensation av något länge kännt och som borde ha kommit fram och debatterats för åratal sedan.
Men det är klart, hemförlovade och förrådsställda förband avsedda för landets försvar är ju inte lika spännande och ger ju inte lika solvarma reportageresor som insatta förband på andra sidan jorden.

Tolgfors är frivillig och alltså ingen yrkesman

Tillgänglighet, beredskap och utbildningsnivå är avgörande för ett försvar i dagens snabba krigsförlopp.
Både kriget som sådant och dess förmodligen korta preludier ställer krav på en organisation som kan leverera effekt omgående och vad gäller dessa parametrar argumenterar försvarsminister Sven Tolgfors påläst och övertygande på Brännpunkt i dagens SvD. Att göra detta är heller inte särskilt svårt, detta är allmängiltiga sanningar som omfattas av de flesta.

Betydligt svårare har Tolgfors att på ett övertygande sätt bemöta kritiken mot det föreslagna personalförsörjningssystemet i det ”nya försvaret”. Kostnadsaspekten väljer han för säkerhets skull att helt lämna därhän, så ock de framförda tvivlen på en säker och hållbar kompetensförsörjning. I stället koncentrerar han sig på att bemöta dem som, oftast på principiella grunder, motsätter sig ett yrkesförsvar.

Genom lite sifferexercis och semantiska hårklyverier påstår Tolgfors att något yrkesförsvar är det inte alls fråga om. Nej, vad Sverige ska hålla sig med, är ett betydligt trevligare och mera lättaccepterat ”frivilligförsvar”. Jag trodde ju i min enfald att de flesta yrkesgrupper består av dem som frivilligt sökt sig dit, men jag kan ju ha missuppfattat det….

De kontraktsanställda soldaterna är inga yrkessoldater enligt Tolgfors; de har ju ett civilt yrke som grund. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Sveriges alla deltidsbrandmän. De har även de ett civilt yrke men har utbildat sig och övar regelbundet i sin andra profession.
Då larmet går lämnar de sina civila arbetsplatser och kliver in i sin andra yrkesroll och att påstå att de inte skulle vara yrkesmän då de står mitt i en räddningsinsats, vore att svårt nedvärdera dem.

Jag förstår Tolgfors dilemma. Yrkessoldater och ett yrkesförsvar har ingen särskilt positiv klang i Sverige. Kopplingarna till legoknektar och allt vad de står för ligger nära. Försvarets folkliga förankring, av många ansedd som avgörande, blir också svår att hävda om inte frivilligheten blir det som ska få styra människors tankebanor.

Vänligen herr minister. Om nu din och regeringens analys kommit fram till att det är ett yrkesförsvar vi behöver, övertyga då svenska folket om det med trovärdiga argument och kalla sakerna vid deras rätta namn.
I stället för att bränna krut på semantiska dimridåer, kan du istället försöka klara ut problematiken kring finansiering, kompetensförsörjning, folkförankring och numerär.
Kanske allra viktigast, åtminstone för de Försvarsmaktsanställda, är också att tala om vad som händer efter 2011 då regeringens moratorium går ut och kalaset ska betalas.