Räcker två stolar?

I SR’s nyheter idag på morgonen görs ett stort nummer av ,ffa Flygvapnets, sambands- och kryptosystem. Även om jag inte på något sätt är insatt i några detaljer har jag förstått att detta även under lång tid, och fortfarande, är ett stort nummer inom delar av Försvarsmakten.

Tekniken och vad som är bra eller mindre bra kan jag inte. Vad som intresserar mig mera är det politiska dubbelspel jag kan skönja bakom denna soppa.
Då Sveriges politiker för ett antal år sedan bestämde att vi inte behövde något nationellt försvar och att landets intressen bäst tillvaratogs bland bergen i Afghanistan, på Balkan eller utanför Libanons kust uppstod kravet att kunna kommunicera med andra länder. På senare år har våra förhoppningar om solidarisk assistans från EU och våra nordiska grannar dykt upp, något som ytterligare förstärker detta krav. Eftersom NATO-standard är vad som gäller bland de länder vi samverkar med eller förväntar oss stöd ifrån, måste vi, om inte för annat än för force protection, kunna ansluta i kompatibla sambands-och stridsledningssystem.
Eftersom Sverige listanmält alla typer av stridskrafter gäller detta även de typer av förband som ännu inte varit ute i internationella tjänst.

En naturlig följd av den politiska inriktningen har då blivit att Försvarsmakten i sin upphandling och nyanskaffning haft med kraven på kompabilitet med NATO avseende även flyget, dock tydligen utan något specifikt politiskt beslut i botten. Att integrera svenska kryptosystem, där vi varit världsledande i många, många år, verkar ha varit omöjligt eller i varje fall för dyrt i det valda systemet, varför amerikanska krypton avses användas.

Nu kommer dubbelmoralen. Först fattar man i stor enighet beslut om en inriktning av Försvarsmakten som i praktiken leder till långtgående krav på interoperabilitet med NATO och följaktligen också krav på NATO-standard vad gäller allt från stabsarbetsmetodik till tekniska lösningar. Sedan, då Försvarsmakten implementerar detta, kommer eftertankens kranka blekhet. Att Försvaret kanske kunnat välja en annan lösning vad gäller flyget, en lösning med dubbelfunktionen nationellt/internationellt är i detta fall ointressant. Intressant är istället det politiska problemet om vilken stol man vill sitta på och om man är beredda att ta kostnaderna om vi ska sitta på två stolar samtidigt.
Antingen ska vi vara NATO-kompatibla och välja de lösningar och/eller de kostnader det innebär, eller också ska vi gå tillbaka till lösningar med en ”tydlig svensk profil” och ta de smällar det innebär, smällar som kan bli nog så smärtsamma om profilen samtidigt ska vara NATO-kompatibel…
Vi ska tydligen vara med i NATO i allt utom vad gäller formellt medlemsskap och därav följande skyldigheter och åtaganden och med svenska nationella särlösningar som ska vara enkelriktat NATO-kompatibla.
Hur ska ni ha det egentligen?

Nostalgiska reflektioner

Jag påstår inte att det var bättre förr, bara att det var annorlunda.
Så här på söndagmorgonen då jag ställt om husets klockor till sommartid, kommer jag ihåg för trettio år sedan, då sommartiden gjorde sitt intåg.

Jag vet inte hur det är nu inom Försvarsmakten, men då utgick mycket klara direktiv för hur tidgivning, tidsangivelser mm i både manuella och automatiska system skulle hanteras i händelse av att ett överraskande inlett angrepp sammanföll med tidsomställningen. Allt för att vi skulle gå ut i kriget med en gemensam tid på våra klockor.

Som sagt, allt var inte bättre, bara annorlunda och mest annorlunda gentemot dagsläget var kanske beredskapstänket ner i detaljer och att många av oss faktiskt, rent konkret, levde med packad strids- och trosspackning.

För att fortsätta nostalgin kan ju begreppet ”Överraskande inlett angrepp” vara värt en liten visa. Först hette det bara ”Överraskande angrepp” men eftersom det skulle antyda att vi, och kanske främst våra politiker, tolkat omvärlden fel och låtit sig överraskas, blev det till att ändra beteckningen.
Den nya tolkningen blev alltså att överraskade av angreppet som sådant blev vi minsann inte, bara av den exakta tidpunkten för dess inledning. Redan då gällde det att vara politiskt korrekt i formuleringarna….

Högt i tak hos tveksam ÖB

Så har då ÖB, Sverker Göransson, intervjuats i SvD. Precis som jag för knappt en vecka sedan, oroar han sig för möjligheterna att rekrytera rätt personal i tillräckligt antal till det nya försvaret. Det är inte bara jag och ÖB som ställer sig undrande. Insiderbloggaren Wiseman m .fl. andra med förståelse för problematiken oroar sig också.
Enkelt kan väl mina och andras oro formuleras som att ett litet numerär kräver det bästa och mest allsidigt användbara soldatmaterialet. Det kommer ett rent yrkesförsvar aldrig att kunna attrahera i tillräcklig mängd, oavsett förmåner.

Det som var mest intressant var kanske ändå ÖB’s tankar om takhöjden i Försvarsmakten. Där sänder han, enligt min mening, lite dubbla signaler. Samtidigt som han hävdar att det ska vara högt i tak, säger han att det som påstås om motsatsen inte stämmer med hans bild och att han inte vill ha någon lågt-i-tak-miljö.
Det finns alltför många talande exempel på att medarbetare, både på Lidingövägen och ute på roten, upplevt den precisa motsatsen och att inomhusmiljön uppenbarligen skiljer sig högst avsevärt mellan generalsrummen och en- och tvåmodularna våningarna under.
ÖB framför som princip den gamla sanningen från klassiskt och traditionellt stabsarbete: Under beredning, kämpa för din sak och det du tror på. Då chefen fattat beslut, gilla läget!

Detta må vara en sund och nödvändig princip i krig, men knappast gångbar i en modern, fredstida miljö med påstått högt i tak.
Diskussion och ett sakligt åsiktsutbyte eller till och med ifrågasättanden, får inte upphöra bara för att organisationen tagit ställning. Ett ifrågasättande behöver inte med automatik betyda ett motarbetande!
Det är då man undertrycker åsikter som de dyker upp anonymt i den bloggossfär som inte fanns för tio år sedan och vilkens kraft chefsgenerationen ännu inte riktigt verkar ha tagit till sig.

Nord Stream, inte bara en gasledning

Barbro Hedvall skriver på ledarplats i dagens DN om gasledningen under Östersjön (Nord Stream) och om det svenska ställningstagandet och resultatet av miljöprövningen som väntas till hösten.
Att ledningen kommer att bli viktig för stora delar av Europas energiförsörjning och att den ökar både kapacitet och leveranssäkerhet, är nog så sant. Sant är också att Sverige som lojal medlem måste ta ställning utifrån ett EU-perspektiv snarare än från strikt nationella.
Att ledningen kommer till stånd är det nog ingen som tvekar om. Sveriges möjligheter till ett veto är på gränsen till obefintliga och att alla räknar med en byggstart indikeras om inte annat av att rören är beställda och till delar tillverkade, hamnen i Slite på Gotland byggs ut för fullt med ryska medel för att kunna fungera som underhållsbas under bygget och den ryska Östersjömarinen tillförs nya fregatter med det uttalade syftet att skydda detta för Ryssland så vitala projekt.

I debatten har talats om ledningens säkerhetspolitiska implikationer för Sverige, om risken för intressekollitioner rörande jurisdiktioner i händelse av incidenter, om möjligheten för Ryssland att meranvända hamnen i Slite till annat än det sagda och om framtida ryska krav på en svensk anslutning. Nord Stream är förmodligen en av flera bakomliggande orsaker till regeringens helomvändning i försvarsfrågan, ett helt om som i så fall borde kommit för flera år sedan för att vara i fas med projektet.

Nord Stream har dock kanske sin viktigaste säkerhetspolitiska inverkan på andra stater än Sverige.
För Ukraina som är helt beroende av energileveranser från Ryssland och vars ekonomi till stora delar grundar sig på transitavgifter för rysk gas, kan Nord Stream innebära att landet blir ännu mera sårbart för ryska energi- och ekonomipåtryckningar. Nord Stream ger Ryssland ännu ett verktyg för att påverka ukrainsk politik och att fullfölja de pågående försöken att destabilisera landet och knyta det närmare Kreml. För de baltiska staterna är situationen liknande den ukrainska om än inte lika uttalad. Den egna energiförsörjningen kan påverkas och transitavgifter nedgå; förhållanden som Ryssland kan använda som påtryckningsmedel om behov skulle uppstå. Läget är detsamma för ett antal forna satellitstater, nu medlemmar i EU.

Nord Streams huvudsyfte må vara ekonomiskt och att öka leveranssäkerhet och kapacitet till EU-området. Vi får dock inte glömma att det samtidigt ökar dessa staters energiberoende av Ryssland (ett beroende som redan nu är c:a 30%-igt för många och nästan 100%-igt för vissa) och följaktligen också Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar enligt redan visat manér.

I händelse av en intressekonflikt mellan EU och Ryssland där Ryssland hotar med eller använder energivapnet, är det mycket sannolikt att exempelvis Tyskland och kanske Frankrike ser mera till strikt nationella intressen snarare än till kollektivets; något som skulle ligga helt i linje med Kreml långsiktiga strategi att slå in kilar i EU och genom bilaterala lösningar minska unionens inflytande.

Det är bara att hoppas att de som påskyndar Nord Stream gör detta med öppna ögon och att de även insett de vidare konsekvenserna av projektet.

Utgör ett nedrustat Ryssland något hot och hur ska den nye ÖB klara uppgiften?

I gårdagens ”Studio 1″ i SR P 1 kunde man höra ett längre inslag under rubriken ”Hot mot Ryssland. I en diskussion mellan bl. a Karolina Wendil Pallin, Utrikespolitiska instititutet, Sten Sjöström SR’s korrespondent i Moskva och den ryske journalisten Fjodor Ljukanov behandlades frågan om vilka hot som Ryssland upplever och som kan motivera den ryska satsningen på upprustning av de väpnade styrkorna. Diskussionen blev något bisarr då den utmynnade i att Ryssland egentligen inte upplevde några hot och att upprustningen i själva verket var en nedrustning.
Att Ryssland över huvud taget satsar på militär förmåga och kapacitet är mera en fråga om nationell prestige, att kunna hävda stormaktsstatus och att hantera mindre konflikter i sekundära gränsområden än att skapa ett säkerhets- och maktpolitiskt instrument eller en reell försvarskapacitet; allt enligt panelen.
Inte ett ord om oron för en amerikansk/NATO-inringning, inte ett ord om president Medvedevs nya säkerhetsdoktrin där NATO förs upp som ett dimensionernade hot, inte ett ord om Rysslands hävdande av sin intressesfär i ”Det nära utlandet”, inte ett ord om återupptagna flygningar med det strategiska bombflyget eller Röda Flottans förnyade intresse för världshaven.

Omstruktureringen av den ryska krigsmakten beskrevs alltså av panelen som att det i själva verket var fråga om en nedrustning. Antalet arméförband, för det var bara armén man talade om, ska minska radikalt, enligt Ljukanov med en faktor 11, och tillförseln av ny materiel går långsamt och hela omstruktureringsprocessen motarbetas av den högsta försvarsledningen.
Att det är fråga om att förnya en koloss på lerfötter, att en stor del av de förband som ska avvecklas är mobiliseringsförband med mycket gammal materiel utan placerad personal talade man tyst om. Att militär styrka måste mätas i relation till omgivningen och tänkbara konfliktområden bortsåg man från.
Inte heller nämndes med ett ord satsningen på nya strategiska ubåtar, på en modernisering av det strategiska bombflyget eller på flottans utbyggnadsprogram med exempelvis nya fregatter i Östersjön för skydd av Nord Steam eller planerna på nya hangarfartyg som ska bringa Ryssland i paritet med USA.

Om den verklighetsbild som framkom i Studio 1 är representativ för det svenska åsiktsetablissemanget kommer regeringen att få ett svårt arbete att implementera sin försvarsproposition. Än svårare kommer den tillträdde ÖB, Sverker Göransson, att få det. Att förverkliga något som redan från början är underfinansierat och som är bjudet med armbågen för att tillfredställa en i grunden ganska ljum opinion och (FP) och som inte verkar grundat på en verklig övertygelse om behoven, kommer inte att bli lätt. Claes Arvidsson har på ledarsidan i dagens SvD beskrivit ÖB:s predikament på ett talande sätt: Det gör ont…

Georgien, ett lackmustest eller inte?

Kriget i Kaukasus i höstas kan åter bli aktuellt och hett politiskt stoff. EU:s undersökningskommission som ska utreda bakgrunden till kriget och även försöka klara ut vem som egentligen började, har läckt delar av vad man kommit fram till.

Av vad som hittills uppenbarat sig, pekar det mesta på att kriget startades av Georgien och då på en direkt order av president Saakashvili.
Kommissionen kritiserar visserligen Ryssland, Sydossetien och Abchazien för ett antal åtgärder som ledde fram till det spända läge som föregick det akuta skedet och Ryssland får uppenbarligen också skarp kritik för det oproportionerliga sätt på vilket man fullföljde motanfallet och hur man underlät att hindra de ossetiska milisstyrkornas övergrepp på georgiska enklaver.
Allt detta senare kommer dock att bli sidospår; det viktiga kommer att bli ”Det var han som började” och politiker världen runt, i Sverige främst Carl Bildt, som så snabbt tog entydig ställning för den georgiska sidan i skuldfrågan, kommer förmodligen att få en hel del att förklara.

Intressant är också hur kommissionens rapport kan komma att påverka den svenska försvarsdebatten. Den ryska påstådda aggressionen har ju framförts som det avgörande utfallet på ”lackmustestet”; det som slutligen fick svenska politiker att vakna, dra huvudet ur sanden och äntligen satsa på en nationell svensk försvarsförmåga.

Kritiker får här ett osökt tillfälle att hävda överreaktion, ”vad var det vi sa”, att Ryssland bara försvarat sina medborgare och att Östersjöregionen fortfarande är en fridens ankdamm. Det är bara att hoppas att regeringen kan stå emot detta och visa på alla andra faktorer i vårt närområde som motiverar de föreslagna satsningarna. Oavsett vem som började visar ju lackmustestet klart och tydligt att militär aggression fortfarande är en del av den maktpolitiska arsenalen i Europa. Kaukasuskriget visade också med önskvärd tydlighet hur det kan gå då egenkonstruerade allianser och solidaritetsförväntningar leder till övermod och inte klarar verkligheten. Även här finns en läxa för Sverige, något som även Per Ahlin, fast i ett annat sammanhang, konstaterar i dagens DN.

”Du får inte leka på våran gård…!”

Ryssland gör allt för att hävda sin till delar återuppståndna status som euroasiatisk stormakt och visar med allt större tydlighet att man inte accepterar allt för närgångna försök av utomstående att etablera sig i eller knyta alltför nära kontakter med ”Det nära utlandet”.

Så har exempelvis premiärminister Putin hotat med att helt omvärdera den ryska inställningen till och samarbetet med EU om inte unionen i sina kontakter med forna sovjetrepubliker i större utsträckning tar hänsyn till och anpassar sig till de ryska ståndpunkterna.
Detta samtidigt som president Medvedev i ett förslag till ny rysk säkerhetsdoktrin, i stället för terrorism, tar fram NATO:s expansion österut mot Rysslands gränser och kampen om energitillgångar som nya dimensionerande hot.
Detta tillsammans med tidigare uttalanden och konkreta åtgärder, visar på Rysslands entydiga strävan att återskapa och upprätthålla sin självproklamerade intressesfär.

Det verkar som om många i väst inte insett att man i Kreml fortfarande tänker och agerar utifrån rent maktpolitiska ställningstaganden med prioriteringar som kan verka svårförståeliga för utomstående och att man betraktar världspolitiken som ett rent nollsummespel där en förlust på gungorna ska tas igen just där och inte på kasusellerna.
Det kommer därför att krävas ett stort mått av fingertoppskänsla och förmåga till balansgång hos politiker i väst om inte de ryska reaktionerna ska bli än mer kraftfulla.
Det Kreml redan gjort visar att man menar allvar med det ”Nära utlandet” och de pågående ryska försöken att med bl. a. ekonomi, energi och militärt samarbete åter knyta vissa nyckelstater till sig är tydliga.
OM NATO och EU trots detta försöker att tvinga sig närmare på ett för Kreml oacceptabelt sätt går vi en intressant och utmanande framtid till mötes.

Hur ha kvar kakan fast med nya ingredienser?

Enligt nya opinionsundersökningar reser sig nu det svenska folket till försvar av värnplikten. Man kan dock ställa sig undrande till om det är ett ställningstagande för värnplikten eller mot yrkessoldater och hur de drygt 70% av de unga männen som vill ha kvar plikten skulle reagera om en inkallelseorder damp ner i just deras brevlåda.

Hur den nya försvarsmakten ska kunna attrahera de unga män och kvinnor den (dvs vi!) vill ha kommer att bli en svår nöt att knäcka. Risken blir att vi bara har råd med dem vi egentligen inte vill rekrytera med de löner Försvaret kommer att kunna att betala och med de krav på beredskap, risktagning och rörlighet inom och utom riket som kommer att ställas. Att ett yrkesförsvar, trots hemvärnet och kvarvarande rester av frivilligorganisationer, kommer att vara den sista spiken i folkförankringen, är väl uppenbart för de flesta.

Kommer vi i det nya försvaret att kunna bibehålla den allsidighet, mångfald, initiativrikedom och möjlighet till individuellt merutnyttjande som hittills varit kännetecknande för svenska fältförband och förband i internationell tjänst?

Mina erfarenheter av yrkessoldater i utländska förband är inte odelat positiva. De har oftast varit hängivna uppgiften, lojala mot sitt förband och extremt välutbildade för sina befattningar. Det är också det som varit problemet. Möjligheten att använda dem till annat än vad befattningen kräver, eller deras vilja och förmåga att själva ta initiativ och kliva utanför den givna platsen i organisationen har varit liten, för att inte säga minimal. Förmågan att självständigt lösa uppgifter under längre tid utan kontinuerlig handledning har varit begränsad.
Detta beror kanske på det rekryteringsunderlag man har och inget säger att det kommer att bli annorlunda i Sverige.
De presumptiva rekryter som skulle klara det vi i Sverige hittills varit vana vid och som varit utmärkande för svenska förband, attraheras förmodligen inte av soldatlivet som yrke; inte ens för några välbetalda år och att hitta förmåner, karriärvägar och möjligheter till civila meriter som kan attrahera rätt sorts soldater kommer att bli en stor utmaning för dem som ska utforma och genomföra Försvarets nya personalförsörjning.

Misslyckas man kommer vi förmodligen att sitta där med den svenska upplagan av Prewitt och Maggio och frågan är om det är det vi vill ha.

Pinsamma hemligheter?

Signaturen ”Strilare” har några månader underhållit oss med mycket initierade rapporter om bl.a. ut- (eller kanske av-)vecklingen av stridslednings- och luftbevakningsfunktionen i Flygvapnet.
Livfullt och mycket kunnigt har han redogjort för de olika turerna, maktspelet, prestigekampen, intrigmakeriet och revirpinkeriet.
Att ”Strilaren”, som det verkar, suttit mitt i denna smet själv och att hans bloggande kanske ska uppfattas som en partsinlaga, gör den inte mindre intressant.

Hans blogg har varit så intressant och initierad att den nu försvunnit, enligt vissa uppgifter efter påtryckningar från HKV JUR.
Som utomstående läsare har jag kunnat konstatera att den ibland tangerat, men enligt mitt förmenande aldrig överskridit, vad som är HEMLIGT.
Vad som, om nu så är fallet, kan ha fått HKV att reagera är i så fall uppenbara brott mot ”pinsamhetsregeln”. ”Strilarens” avslöjanden om sättet att handlägga ärenden och behandlingen av medarbetare är just pinsamma för Försvarsmakten om de är korrekta.

Nu är bloggen alltså nedsläkt men den sista månaden kan fortfarande läsas i Googles cachelagrade version. Gör det!

Partnerbyte?

Det ”Östliga partnerskapet” är ett stort nummer, åtminstone inom EU och på Carl Bildts blogg. I svenska medier och i den svenska debatten är det förvånandsvärt tyst.
Projektet handlar i grunden, officiellt, om att genom handel, finansiellt och politiskt stöd och med assistans vad gäller institutions- och förvaltningsbyggnad stärka och utveckla främst Armenien, Azerbajdzan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Vitryssland finns med på ett hörn men är f.n. satt i den politiska skamvrån. Jag har skrivit om det tidigare, men det kan vara dags att ta upp tråden igen.
Från Ryssland och från OSS har hörts protester där man ställer sig tveksam till det altruistiska syftet och mera ser detta som ett sätt för EU att klampa in i det ”Nära utlandet”, att försöka splittra OSS och att motarbeta ett ökat ryskt ekonomiskt och politiskt inflytande. Vissa hävdar t.o.m. att huvudsyftet med partnerskapet är att försöka stoppa ett ryskt återskapande av SSSR; åtminstone vad gäller politiskt och ekonomiskt inflytande.

Det finns en uppenbar risk att EU här kommer i direkt konfrontation med Rysslands strävanden, där Kreml med sin fortfarande relativt starka ekonomi nu är i full färd med att, genom lån och energigarantier bl. a. knyta Ukraina till sig.
Ryssland har klart deklarerat vad man anser vara sin egen bakgård och vilka rättigheter man anser sig ha där. EU:s försök till partnerskapsbyggande inom rysk intressfär, oavsett de bakomliggande motiven, ses inte med några blida ögon i Kreml eller bland flera OSS-stater.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Partnerskap blir det säkert, frågan är bara med vem. Detta är ett riskprojekt i många avseenden som mycket väl kan resultera i precis tvärt om vad EU säger sig vilja uppnå.